Intervju / podcast / vlogg

Hallå på er!

Så som jag sa, så var helgen ganska späckad. Vilket var superkul! 😀 En underbar helg! Vilka fina hästar och duktiga ryttare vi har sett!  Helt fantastiska ritter. Och såklart shopping. Men i lördags blev jag intervjuad i en podcast som en bekant har! 😀 SÅ himla kul! Jag filmade hela castingen! Den ligger nu ute på Youtubekanalen här nedan, som en ”behind the scenes” vlogg. 😀

Vi pratade om min ADHD och om hästarna. Som i alla videor, så pratar jag ibland lite goja, och mixar ord och meningar hejsan svejsan. 😉 Det är JAG helt enkelt. Det går alldeles för fort i mitt huvud, så orden blir lite konstiga, och komiska haha. Jag blandar grammatiken TJOOHOSAN. Men jag vet att ni tar det för vad det är! Så tack till er för att ni är förstående. :* Kom ihåg att ett skratt förlänger livet! Jag hoppas ni ska förstå vad jag säger i alla fall!

Rättelse/förtydligande: Jag blir förbannad när någon provocerar mig, och inte slutar upp med det när jag ber personen i fråga att sluta, både en, två och tre gånger. Ibland även fyra, fem och sex gånger. Jag tycker det finns belägg för att ryta ifrån då, med eller utan diagnos. 😉 Angående min ilska/aggressivitet när jag var liten, så var min stubin kortare då än vad den är idag. Dock kanske det låter värre i podcasten, än vad det egentligen var. (Det var endast inom familjen jag fick sådana utbrott. ) Givetvis gör min diagnos ibland sakerna större än vad de är, och jag har varit för dramatisk. Men som jag säger i podden – oavsett min diagnos, så har jag fortfarande känslor liksom alla andra. Bara det att jag känner mer ibland, än vad andra gör. Jag har närmare till mina känslor. Dock endast verbalt idag. Sällan jag kastar grejer omkring mig numera. 😛

Så lyssna på podden! (OBS, den är på engelska.) 😀 Den är, för att slänga jantelagen åt sidan, RIKTIGT BRA! Den blev superbra! 😀 Filmen är ju i sämre ljudkvalité, men jag tänkte att det är lika bra att slå två flugor i en smäll. Så får ni iaf se hur det såg ut. 😉 (Vill ni se hela filmen, så säg till, så lägger jag ut den också!) Podden ligger även på Youtubeklippet, både i slutet och i beskrivningen! Här nedan är länk till podden:

——-> https://jeena.net/pods/8 <——-

 

Ha en superbra helg! Kram/ C

Den sjungande ryttaren

Tjoho! 

Hoppas allt är bra kära läsare! Med mig är det prima! 😀 I videon nedanför pratar jag om hästarnas betydelse för mig, och lite kuriosa om min hästbakgrund. Alla hästar är inte nämnda, men det är ett litet urval. En video med lite bladat med lite humor, och känslor. (Mot slutet av videon så nämner jag lite om 2016. Jag vill poängtera att jag inte på något sätt var deprimerad under 2016, utan det bara bara delar av året som var lite mindre bra. ) :) Ännu längre ner i det här inlägget, finns en liten extra video … 😉

 Här är ett tidigare inlägg om mina hästar: http://misscelinem.spotlife.se/2016/02/01/flickan-och-hasten/

 

Nedanför är till er, från mig. Jag skjuter i detta läget jantelagen åt sidan, och hyllar mig själv. Jag klappar mig själv på axeln. Oavsett hur provocerande det verkar för en del ,så gör jag det. Jag tycker att jag är värd det. Jag ger mig en klapp på axeln för jag är förbaskat stolt över mig själv. Inte någon hybris i åtanke – utan bara en väldigt brokig resa hittills genom livet i bagaget. Därför känns klappen lite extra bra.

Jag är i grunden ett frö

Som växt upp efter varje medgång

Jag har sjunkit för varje motgång, Men återuppstått och tagit mig åter

Jag har vuxit mig stark igen, Min rot har blivit starkare, Och min stjälk står idag stark

Jag är en ros, En vacker ros, Som vuxit sig stark genom åren

Som ständigt är under uppgång, Oavsett vilket hinder som är i vägen

Ångest och …

Hallå!

Idag pratar jag lite om min ångest, IBS och lite om tvångstankar. Jag har haft ångest i större delen av mitt liv, men den har varit kraftigt påtaglig sedan ungefär 14 års ålder. Idag kan jag hantera den, även om det såklart kommer jobbiga dagar.

NEJ! Det är slut med alla tabun om ångest och dylikt! Det är ingenting att skämmas över!

Den här ploggen 😛 innehåller givetvis också lite konstiga formuleringar, felsägningar, ord som kanske inte existerar, och kanske andra språkliga fel. Men ni får ta det för vad det är! Även om jag pratar som en sengångare, och artikulerar väldigt tydligt, så går det i 220 km/h i mitt huvud, så det jag vill säga, och har tänkt säga – kommer ut ibland i helt andra ord. Deal with it! :)

Mer info om min ADHD, Ångest och Depression hittar ni i kategorin ”ADHD, Depression, Ångest” till höger. :)

Ha en fin helg alla! :* Kram C

Att leva

ATT VÄLJA LIVET.

ATT VÄLJA LIVET NÄR MOTGÅNGARNA AVLÖSER VARANDRA.

DET ÄR DET VIKTIGASTE AV ALLT. ATT FORTSÄTTA.

ATT VÄLJA LIVET.

Dålig start på skolgången. Mobbning, psykisk smärta, fysisk smärta. Men en otrolig envishet. Kaos, men också lycka. Om ni orkar, så lyssna igenom hela videon. Därför är videon som helhet, är en viktig del av min historia.

Sjukt, sjukt, sjukt jobbigt vlogginlägg. Men ack så viktigt. En viktig punkt för mig. En viktig punkt för att ni ska förstå resten. Så kanske bland det jobbigaste jag kommer lägga ut, men nu är det gjort, och det känns både skönt och befriande. Jag har kommit till en punkt i livet, där jag borstar av de jobbiga från axlarna, och går vidare helt enkelt. Jag väljer vad jag vill lägga energi på, och vad som ska ta min energi. Andras förutfattade meningar om mig, genom åren, har varit ett alldeles för tungt ok på mina axlar, som jag nu väljer att dela med mig av. Inte in på djupet, av förklarliga skäl som ni säkert förstår, men att ni hör, med mina egna ord, hur det har varit för mig. :) Jag hoppas de förutfattade meningarna försvinner.

Och JA, det finns säkerligen språkliga fel i klippet. ADHD-personer har en förmåga att hitta på egna ord, bl.a. Speciellt när man tänker på en mening, men orden man får fram är ibland egenkomponerade. 😀 DET är jag i ett nötskal. Det går så otroligt fort i mitt huvud ibland, istället för sludder, för jag artikulerar generellt sett väldigt bra, så går det så fort att orden jag säger, har ingen annan hört, för de är något jag själv hittat på i den där millisekunden. 😉 

Jag är en glad fis, som 99% av alla gånger man träffar mig, har ett stort leende på läpparna. 😀 Men innanför all hud, allt kött och blod, finns en trasig själ som är på väg att läka ihop. Sakta men säkert, har jag genom åren, mått bättre och bättre. Och min ADHD har hjälp mig väldigt mycket, just att jag fått svar på det som tidigare varit obesvarat. Jag har fått svar på varför jag reagerat som jag reagerat i olika situationer. Och nu har jag fler nycklar att låsa upp alla tidigare låtsta dörrar i livet. Så tack ADHD, jag ÄLSKAR DIG! :)

Hoppas ni har en fin helg! :*

SVT-reportage

Jag är som jag är, när jag inte blev som jag skulle! 😀

TACK till alla er som visat respons efter inslaget om kvinnor med ADHD! :* Så glad att folk reagerar! Och bryr sig! (Det finns ju de personerna, kändisar m.fl, såklart som sitter med huvudet högt, och näsan i vädret, men de är bara små människor, som inte har hjärtat på rätta stället. :) De som faktiskt bryr sig, är de stora människorna, med ett mycket stort hjärta! Så tack till alla er!) :*

Reportaget kan ni läsa här: Reportage ADHD, SVT-nyheter

Jag har varit SÅÅÅÅÅÅ nervös hela december, sedan efter inspelningen. Jag har ju inte vetat hur det skulle klippas, eller något – men så bra det blev! 😀 Och otroligt bra klippt. (Var ju en timme som blev 4 min långt ungefär.) Som många andra, så hade jag fördomar mot mig själv, att jag kommer låta konstig i TV, men det tyckte jag inte alls var farligt faktiskt, haha! 😀 Och som min inledning lyder, jag är ju den jag är. Jag kan ju gärna inte förställa min röst, eller ändra på andra yttre faktorer. Det är ju så jag är. 😛 Men nu är det gjort, och jag är så glad och nöjd! :*

Verkligen kul att medier också reagerar, och pratar med ‘vanligt’ folk, och inte bara alla kändisar med ADHD. Jag menar, det är ju så ofantligt många människor med ADHD, som inte är i rampljuset.

I mitt reportage var det väldigt mycket fokus på hur mitt liv var tidigare, innan jag fick diagnosen. Såklart har mycket förändrats sedan efter diagnosen. Jag har lärt mig att hantera väldigt många av mina tidigare stora problem. De klassiska, fokusera, koncentrera sig, impulsivitet etc. Impulsiviteten är fortfarande något jag jobbar jättemycket med. Det är inte så att jag är impulsiv som i fysisk bemärkelse, utan mer tankar som i sin tur skapar ångest och oro. Jag har ibland svårt att styra impulsiviteten inombords, men det är ju inget någon annan märker av. Det gör bara jag själv.

Så min ADHD, är ju lite knepig på sitt sätt. Jag har inget missbruk eller haft något kriminellt förflutet, men har ändå haft väldiga svårigheter genom åren, från 3-4 års ålder, fram till 24 års ålder, då jag fick diagnosen. Men inte är det många som märkt att jag har haft problem. Säkert ingen från min skoltid. Inga gamla klasskamrater eller dylikt. Det har ju aldrig synts på mig att jag varit en problemperson. Bara att jag varit lite annorlunda, agerat annorlunda i olika situationer, dragit mig undan, varit väldigt tyst etc. Men jag tror att mina teaterår, verkligen har hjälpt till att forma mig till den jag egentligen är. :)

Så åter igen STORT TACK till er som engagerat sig! Ni är alla diamanter i mina ögon! 😉

 

Instagram: MissCelineM   

Tvivlaren vs Fightern

God förmiddag!

Jag tänkte ta upp en grej här, som ständigt är aktuell för mig. Motstånd.

Alltid, alltid, alltid får jag kämpa i motvind. Med vad jag än tar mig för, kommer det alltid att finnas en tvivlare, en kritiker. Någon som ser saker och ting med två kritiska ögon, och ger en synvinkel utifrån ett eventuellt misslyckande eller dylikt. Detta triggar mig något så oerhört mycket! Det finns ingen bättre sporre, än att fråga och höra efter vad kritiker tycker. GIVETVIS blir jag emellanåt förbannad, irriterad eller ja, rent av ilsken över varför ingen tror på min idéer. Men, så fort jag sansat mig, och börjar använda de små valnötterna där uppe, så inser jag ju faktiskt – det är ju den BÄSTA hjälpen jag kan få!

Att någon ser på saker och ting, för mig då, ur ett negativt perspektiv, är ju inget annat än en väldigt stor tillgång. All den energin som kommer, tankarna som kommer och bearbetas, viljan som blir starkare av att möta allt detta – det är ju precis vad jag behöver! Vem än kritikern må vara, så snappa upp det viktigaste, och använd allt det ovannämnda för att slå planen i lås. För ingenting är egentligen omöjligt, de har bara lite olika koordinater på vägen. Att vara rädd för att blir ledsen, och känna sig sårad, är också en tillgång. För många gånger så kommer ilska ur ledsamheten, och ny energi frodas.

Det är inte bara kritiker som är en tillgång för ens framgångar, utan ens egna sinnesstämningar. Ta till vara på ledsamheten – omvandla dess energi till idéerna. När de ilskna orden är slut, och fräsandet är över – behåll känslan, men använd energin till produktivitet istället. Låt den överväldigande glädjen få komma, och rinna av – men kom till sans, tänk rationellt och behåll den glädjande känslan i kroppen. Allt, allt, allt måste omvandlas till energi som gör att idéerna blir handling. Handlingen blir utförande. Utförandet blir ett resultat. Och resultatet bygger vidare med nya idéer. Håll bollen i rullning!

Kom ihåg att du är en fighter!

Jag vill – alltså kan jag

Jag vill – alltså ska jag

Jag vill – därför gör jag det

20160818_100957

Hjärnan som enda medicin

Tänka. Tänka, tänka, tänka. Att bearbeta, vända och vrida på situationer, med hjälp av hjärnan, är min bästa medicinering jag haft. Att jag har vågat använda tänkandet för att lösa mina psykiska svårigheter, istället för att använda medicinsk hjälp. Givetvis genererar det till bakslag. Det är bara att kravla sig upp. Försöka igen. Envishet! Min andra bästa medicinering. Min enorma envishet, när det handlar om mig själv. Det får dock aldrig bli dumdristigt. Goda råd från kunniga personer är guld värt! 

Det har pratas så flitigt, i så många år, om vilken fluga ADHD har blivit på senare år. Helt plötsligt har hela Sverige ADHD. Alla känner idag någon med ADHD. Ändå rycks det så på axlarna, varför?

Om någon på fullaste allvar tror att vi som fått diagnosen ADHD; ville ha den för nöjes skull, eller för att få uppmärksamhet, kanske för att få extra bidrag – ni har så FEL, FEL, FEL man någonsin kan ha. Det är löjligt rent ut sagt! Ingen vill bli stämplad, men alla vill må bra. Den rättigheten försvinner, om man inte får någon hjälp. Om man inte får rätt hjälp. Rätten som innebär att också jag ska få möjlighet att kunna skratta, känna mig betydelsefull, kunna glädjas av min tillvaro, att jag får möjligheten att hitta min plats i samhället. För att citera en mycket vacker text, skriven av Py Bäckman:

 

”Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv”

Jag blev rädd. Jag var livrädd mina första månader efter att jag fått min diagnos. Vad sjutton ska folk tro? Mina vänner, släktingar, bekanta etc, etc. Det kom säkert som en chock för några, men för väldigt, väldigt många blev det mer en bekräftelse. Någonting har jag alltid varit lite avvikande med mig. Men ingen har kunnat sätta fingret på -vad- som varit avvikande. Med diagnosen föll många pusselbitar på plats.Så gott som alla. Den ständiga ångesten fick en förklaring. Tidigare depressioner. Ja, väldigt mycket fick sin förklaring, vilket har hjälpt mig. Att få en diagnos är inte till för att stjälpa – utan hjälpa. Allt mer känner jag mig tryggare, och tryggare med vem jag är. Jag har fel och brister, men bara jag kan hantera dem, och lära mig av de. Ingen annan. Jag är min egen lärare.

I flera års tid har jag avstått att medicinering mot ångest och depression. Nu även mot ADHD. Jag tänker fortsätta i det spåret. Jag gillar att använda hjärnan som medicin för mina svårigheter. För att överlista mitt psyke. Den svaga länken får aldrig ryka av. Den måste hela tiden förstärkas. Bli starkare. Med hjälp av rätt bearbetning, kommer den hålla länge, och orka många tuffa slag. Hjärnan är kraftfull när det kommer till psyket. Med små medel, som än är jobbiga utföra, kan man successivt styra över sitt beteende, på olika sätt. Jag vill inte låta mig förledas, utan stoppar tankar och dylikt så fort jag kan. Då hamnar jag i balans med psyket och har lättare att tänka rationellt, när jag är i balans.

Det finns många vägar att gå, och det är inte alltid så att den kortaste, är den bästa på lång sikt.

ADHD – Lista och svar

  1. Snabb. – I mitt huvud går allting i 120. Tankar flyger kors och tvärs, ibland reagerar jag för fort. Dock är det positivt ibland när man måste agera snabbt, och ta snabba beslut.
  2. Tålig. Det här går både rakt emot mig, men också rakt in i mig. På många sätt är jag otålig. Men jag kan också ta många smällar, innan det brister för mig. Men även jag har en gräns, och är skör.
  3. Flexibel. -HAHA, det här är också tvärtemot mig. Jag är 0 flexibel. Jag har väldigt svårt för förändringar, om jag inte valt eller kommit på de själv. När någon annan lägger fram förslag, som går rakt emot mina, spricker det för mig.
  4. Envis. – MITT I PRICK! Jag är OTROLIGT envis! Jag ger inte upp fören det verkligen inte går. Saker som går sönder, pillar jag med, tills inte ens silvertejp fungerar. Olika svåra situationer kämpar jag till sista svettdroppen fallit.
  5. Reaktionssnabb. – Också mitt i prick. Inte bara i huvudet, och fysiskt är jag väldigt reaktionssnabb. Det är bra i många situationer upplever jag.
  6. Resultatinriktad. – Definitivt! Jag ser ett resultat innan jag ger mig i kast med något, och även om det inte går som planerat, så fortsätter jag genomföra det!
  7. Innovativ. – Hehe, ja det är jag verkligen. Både när jag var yngre, och är fortfarande. Kan snabbt lösa problem, och hitta olika vägar för att lösa ett problem.
  8. Har ledaregenskaper. – Det är jag inte så säker på att jag har faktiskt. Kanske, det beror på situationen. Jag är dock bra på att ge direktiv i ett grupparbete till exempel.
  9. Är omhändertagande. – Det är jag om situationen kräver det. Dock har det funnits många tillfällen då jag gett, men inte känt att jag fått tillbaks. Det är bara att borsta bort det, och fortsätta vara sig själv.
  10. Älskvärd. – I don’t know? Beror på vem man frågar haha! Familjen definitivt. Har dock underbara killkompisar som absolut skulle säga det! (Har nästan uteslutande killkompisar.)
  11. Charmig. – OH JA! Nästan för charmig för mitt eget bästa ibland haha! Ett stort leende, och tindrande ögon, sen är folk i hamn tihi. Men det är en kul egenskap tycker jag!
  12. Humoristisk. – OH YES! Jag tror jag ärvt min humoristiska sida från min mammas ena moster. Hon har alltid varit otroligt rolig och en skrattmagnet! Det måste vara hennes gen jag ärvt. 😉
  13. Självdistansierande i akutlägen. – Ja, det tycker jag att jag är. Vid olyckor eller dylikt, är jag snabbagerande och överblickande, för att lösa situationen på bästa sätt.
  14. Orädd. – Haha nej, livrädd för typ allt. Jag var dock helt orädd när jag var liten. GALEN skulle nog en del säga hehe, men i vuxnare ålder är det lite jobbigare.
  15. Gillar förändring. – HAHA NEJ! Definitivt inte! Och som jag skrev ovan – jag förändrar på eget bevåg.
  16. Icke linjär. – Hmm, det är jag nog motsatsen till. Jag upplever mig själv som rak och tydlig, utan kringgående tjafs. Sådant orkar jag inte med alls.
  17. ”Out-of-the-box”tänkare. – ABSOLUT! Jag lever ständigt utanför boxen, vilket verkar vara svårt att förstå för många, och jobbigt att ta till sig. Inte mitt problem.
  18. Snabbaccosierande. – Både på ett positivt sätt och ett negativt sätt. Ibland blir det fel även för mig. Vem är perfekt?
  19. Sprintare. – Det är jag till en viss del.
  20. Intuitiv. – Oh ja! Inte bara på ett positivt sätt. Men ett snabbt agerande kan ibland vara väldigt avgörande.
  21. Social. – När jag känner för det. Jag tycker det är jobbigt när någon ska styra min sociala tillvaro (förutom jobb eller dylikt). Det fixar inte jag. Under nästan hela mitt liv har jag varit ensamvarg i perioder. It’s who I’m.
  22. Kreativ. – Absolut! Det är ju bara till att läsa mina dikter. 😉 Eller kolla min Instagram.
  23. Engagerad. – Inom vissa ämnen är jag det absolut. Men att sätta mig på något tråkigt, då tappar jag det direkt haha!
  24. Lojal. – Det är jag. Och det har jag ångrat ibland. Även jag kan känna mig sårad. Och har rätt att känna mig sårad. Men de som får min lojalitet numera, förtjänar det verkligen. Dock är det vidrigt att se hur ens närmaste vänner ibland spelar med fulkort. Det gillar jag INTE!
  25. Uppriktig. – Frågar du, får du ett rakt svar. Vill du sen krångla till det, är det till problem – inte mitt.
  26. Energisk. – Hehe JAAAA! Allt görs med gester, tydlig energi i tonen och med en stor gnista. Har jag italienskt påbrå någonstans månne?
  27. Oberoende. – Både ja, och nej. Beror helt på i vilken situation det handlar om.
  28. Individualist. – ABSOLUT! Behöver nästan inte vidareutvecklas hehe. Men jag kan vara social och ta in andra på livet också, in på djupt vatten alltså. Det kan ta tid. Jag läser av personen innan jag släpper in den så långt.
  29. Spontan. – Beror helt på situationer. Allt som har med naturen att göra, definitivt. När det gäller att vara social, nja det beror på vilket mood jag är i. Om jag vill vara social i fråga. En del accepterar det, andra inte.
  30. Kan hyperfokusera. – JAA! Om något verkligen fångat mitt intresse, kan jag glömma av att äta, eller gå på toaletten. Det blir jobbigt efter ett par timmar.
  31. Kärleksfull. – Det är jag mot de som förtjänar det. Andra som jag inte vet var jag har, blir jag per automatik lite svalare mot. No hard feelings, men ärlighet i första hand för att få min kärlek.
  32. Skarpt sinne. – Definitivt! Däremot vet jag inte om det är positivt alla gånger. Men jag har väldigt nära till mina känslor och dylikt, och de är extremt starka hos mig. Det blir jobbigt ibland.
  33. Ihärdig. – Beror helt på situationen, likt det tidigare nämnda ovan.
  34. Otålig. – Japp! Saker måste hända NU och fort! Att snabbt beta av saker är min melodi. 😛
  35. Drivkraftig. Både ja och nej. Är det något jag brinner för, så absolut. Men kan tappa lusten väldigt fort.
  36. Ambitiös. – Hänger ihop med ovanstående kommentar. T.ex hästarna har jag alltid varit ambitiös, medan skolan kanske inte var mitt bästa område hehe.
  37. Kärleksfull. – Läs ovan.
  38. Har stark personlighet (intrigritet) – STÖRSTA JA:ET! Detta är ett problem för väldigt många. Det verkar vara så himla svårt att förstå för somliga. Jag vet inte hur jag kan göra det tydligare. De som förstår det, har min fulla respekt. De andra som inte kan ta det till sig, vet jag inte hur jag ska kunna tydliggöra det bättre. :/
  39. Snabbtänkt. – Ja, likt den allra första frågan så är ju svaret ja på den här också.
  40. Tänker långt fram fort. – Nästan alltid. När jag får en idé t.ex så är den väldigt långt planerad, innan jag knappt hunnit säga ordet av det. Det går väldigt snabbt.
  41. Lever i nuet. – Haha, jag försöker. Även om det är väldigt svårt.
  42. Hoppfull. – Det är jag. Även när allt går emot mig, eller folk ständigt är negativa mot mig på olika sätt. Jag har alltid haft en stor sköld som jag alltid måste hytta med, för att försvara mig själv och vad jag vill.
  43. ”Lateral thinker” – Det är jag definitivt.
  44. Hjälpsam. – Jag har ofta haft svårt att säga nej, utan istället känt att jag sagt ja när det inte varit det bästa för mig. Är bättre på att säga nej nu till saker som helt enkelt inte funkar för mig.
  45. Full av energi. – Hehe… Myror i brallan, myror i huvudet. Ja, räkna ut det själv. 😉
  46. Känslosam. – JA! Alldeles för mycket. Mina känslor är x-tra allt, alltid nästan. Jag känner mer än den ”normala” människan. Vilket ibland kan resultera till förutfattade meningar om mig, vilket i sin tur är väldigt jobbigt.
  47. Passionerad. – Ja. För mycket. Jobbigt blir det också, när jag känner att jag inte får tillbaks det.
  48. Scannar omgivningen. – Alltid, alltid, alltid. Varje ny omgivning läser jag av från grunden.
  49. Överblickar snabbt situationer. – Ja det brukar jag göra.
  50. Impulsiv. – JAAA om! Framförallt tankemässigt. Fysiskt agerande impulsiv har blivit bättre med åren, men inte mentalt.
  51. Strategisk. – Ja det upplever jag att jag är faktiskt. Och det är många gånger en förutsättning för att mina dagar skall fungera.
  52. Nyfiken. – Det är jag! Framförallt på människor. Därav skanning av omgivningen, och att jag inte är särskilt spontan. Jag vill gå mer in på djup än det ytliga.
  53. Träffsäker. – Beror på. När det kommer till att läsa av människor, är jag väldigt bra på att kunna avgöra om det är en person jag kommer gå ihop med eller inte. Jag ger nästan alla en chans.
  54. Fantasifull. – Hehe ja, det hör nog ihop med det kreativa väldigt mycket. Jag kan komma på saker som ingen annan skulle kommit på, just för att det är lite crazy.
  55. Modig. – Det beror på. Men jag var modig som barn, sen inte alls modig under väldigt lång period, men nu börjar det bli bättre igen.

blendpic_2016418202010627

Jag och min diagnos

Det är ett konstant tillstånd. Det går inte att trolla bort. Tyvärr. Jag är ledsen. Men jag kan inte få bort det. Jag vill bara ha förståelse.

Förståelse över att jag gör så gott jag kan. Förståelse för att jag gör misstag. Förståelse för att, jag inte på något sätt kan sudda bort min diagnos. Det är en del av mig. Jag har slutat försöka passa in. Jag gör inte det.

Jag vet inte hur jag ska beté mig, för att ändå låtsas passa in. Jag har svårt för det sociala, men jag gör så gott jag kan. Det tar väldigt mycket kraft av mig, att vara social och att ”umgås”.

När jag väl varit social, blir jag väldigt trött och det går i perioder när jag socialiserar nästa gång. När jag ”umgås” med vänner eller festar och dylikt. Det betyder inte att det är något fel på dig. Eller på mig heller för den delen. Vi människor har bara olika behov.

Många gånger blir jag väldigt ledsen när någon inte förstår mina behov. Mina behov ses som ett problem, eller så ses de som konstiga för att de avviker från det ”normala”. Eller för att mina behov inte passar någon annans.

Jag är ledsen för att jag avviker från det normala. Men jag är bara jag. Jag är min egen individ. Jag är ingen trollkarl. Jag är ingen illusionist. Mitt liv går inte i repris. Jag lever här och nu, och jag lever varje dag för att växa in i min egen person, den jag vill vara och känna mig trygg med. Ingen narcissism, utan trygghet över vem jag är.

Försök förstå mig. Ge mig förståelse. Försök förstå mina behov. Ge mig trygghet på ett sätt som visar, att jag duger precis som jag är. Att jag inte är fel.

Jag tänker aldrig ta på mig en offerkofta. Jag tänker fortsätta kämpa, över att finna trygghet i vem jag är. Oavsett hur andra ser på mig. Det är jag som går i mina skor, och även om det skaver ibland, så fortsätter jag gå.

 

Jag hoppas att jag får din förståelse.💖

blendpic_2016321214938688

De 4 stadierna

Jag vet inte om detta är ett vanligt drag, men jag har 4 olika stadier, varje dag.

Vi börjar med den första. Den börjar från det att jag stiger upp på morgonen (alltid med en förbannad ångest) 06.30 och varar fram till 10-tiden ungefär. Utan X antal koppar kaffe i kroppen, börjar inte dagen ö.h.t. Det är i det här stadiet ”Vakna på fel/vs rätt sida” får en verklig innebörd. Om natten varit bra -> OK, då är det första stadiet uthärdligt. En otrolig bitterhet och negativitet ligger som ett täcke de första timmarna på morgonen. Ibland är det riktigt jobbigt, men för det mesta så är det bara att ta tjuren vid hornen, och get ready för att inte ge vika för all negativitet som bubblar.

Nästa stadie, nu börjar dagen – och det är riktigt jobbigt. Tidsspann omkring kl 10-14. Det här är en av de stadierna som är jobbigast under dagen. Inte för att jag inte kommit igång, utan för nu är den emotionella delen ett faktum. Tårarna kan stå som en fontän ur ögonen, och det kan gå riktigt snabbt att börja grina. Det är som att ha en daglig PMS 365. Men det är sällan någon annan än jag känner av det, och märker det. Men när det väl utbryter (för det gör det varje dag, om än på olika sätt, så är det alltid någonting som ger uttryck för detta stadiet under dagen) så är det bara att genomlida, ”gråta ut” om det behövs, och ge sig själv en ordentlig knuff i rätt riktigt. För det komemr ju gå över. Det vet jag.

Tredje stadiet. Nu börjar kreativiteten på allvar dra igång i kroppen. Den är ostoppbar. Det kan verka som ett överdrivet stadie på många sätt, då positiviteten ständigt når ett klimax. Det gäller då att inte låta det gå överstyr. Jag måste hålla allting i schack, för annars blir det fel. En så kallad mental balans genom hela det tredje stadiet. Kroppen får inte bli för sprudlande fysiskt eller psykiskt. Kungen får inte bli schackmatt. Inte under några omständigheter. (Brister någon gång ibland, såklart. Men det är en träningssak.)

Och det sista stadiet då, ja efter alla de övriga stadierna, om de inte varit katastrofala, så är det sista stadiet ett ganska intetsägande stadie. Om jag är i mental och fysisk balans, så finns kreativiteten kvar och positiviteten. Det jobbiga kommer senare, när det är dags att lägga sig. Då kan stadie 1 börja komma krypande. Balans, balans, balans. Att komma till ro. Vilket i perioder är helt omöjligt. (Och då gäller meditationsövningar, eftersom jag inte har några mediciner.) Vissa nätter blir det bara ca 3 h sömn. Mestadels vila istället för djupsömn. Då får det väl vara så då. Det blir bättre. :)

 

 

10409705_10152792240515115_6657335056993594524_n