När tiden stannar …

Ibland är det bara så att tiden stannar till, och ruskar om en. Precis så. Tankar om så mycket, finns i den här dikten (Läs hela dikten här):

 

Minns du hur vi sprang, i det höga gräset, bland prästkragar och buskvioler.

Känslan när du tog min hand i din, med lätta steg och bara fötter vi svävande över ängen.

Solens starka sken värmde våra lättklädda kroppar, under den klarblåa himmeln.

Humlor och getingar surrade runt våra huvuden när vi landade raklånga i gräset.

Jag blundade och drömde om en svunnen tid.

Allting var så enkelt, allting var så klart.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>