Det mentala ovädret

Åskans dunder och blixtar, lyser upp mellan de forsande regndropparna från ovan

Jag står öde, och regnet väter kallt min kropp

Blixtarna yr kring mitt huvud, och jag kan känna dess intensitet 

Smällarna hörs tydligt, när blixt efter blixt slår ner

Ljuset lyser starkt från skyn, och jag faller med hög fart bakåt

Blixten har träffat mig

blendpic_2016418182236455

 

Long time no see. Var ett tag sedan jag publicerade något inlägg här. Det har sin förklaring. Den långa versionen av den, är ej aktuell att dra här. Det har varit turbulenta veckor mentalt och fysiskt. En svajig start på våren på många plan kan man säga. Det får helt enkelt ta den tid det tar, för att få såren inombords att läka. För jag hoppas att de läker. Ibland är det regniga dagar, då tårarna bara rinner. Det är lika bra att låta de komma, och få gråta ut som det så fint heter. Det finns inget fel med att gråta, vare sig man är man eller kvinna. Att gråta innebär inte en svaghet – det är en styrka.

För när allt är ute, det är då det är lättare att klättra vidare i livet. Att gå och bära allt inom sig, fungerar ett kort tag, men sen kommer det att brista, förr eller senare. Just wait for it. Personer som inte kan släppa ut sina känslor, skrämmer mig lite faktiskt. Jag har liksom ingen aning om vad jag har dem. Men det är ju upp till var och en, hur mycket man vill släppa in andra på sitt inre. Men om man står varandra när, ser jag det som en självklarhet för att man ska kunna umgås. Annars blir det konstigt.

Nog om det. Jag låter i alla fall mitt mentala oväder få komma, så det kan dra över sedan. För det gör det ju alltid. Även om det tar några veckor, månader eller år. Det är jobbigt just nu. Men är glad att jag har så fina vänner, från när och fjärran, som stöttar, och som bara är en textrad, ett samtal eller en kram ifrån. Det är underbart! :*

blogstats trackingpixel

En reaktion på “Det mentala ovädret

  1. Svårt det där med känslor. Kanske inte att gråta, det händer väl men rätt sällan men inte för jag inte vill utan för att när jag öppnar den dörren så finns det så mycket olöst sorg som är som den djupaste brun som aldrig någonsin sinar. Saker jag aldrig kan få ett avslut på så därför försöker jag inte dyka ner för att hoppas att jag ska nå botten, för den finns inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>