Fröken pusselbit

Vi är alla individer. Likaså vi med adhd. Det finns inga personer, som är exakt likadana. Egenskaperna kan vara lika varandras, men aldrig desamma. Egenskaperna ger uttryck på ett individuellt sätt. Det är väldigt viktigt att komma ihåg, både som utomstående, och diagnostiserad, att det inte bara är en diagnos. Det är mer än bara fyra bokstäver. Visst, vi kan till synes vara likadana, röra oss lika gestikulerande, prata lika fort bla bla bla. Och femhundra andra likheter. Det är bara yta. För hos varje en av oss, finns ett djup. Andra är sparsamma med att bjussa på sitt djup, och en del har ett större behov av att göra det. Det är lite där jag är nu känner jag, jag mår inte bra av att leva som en mussla. På grund av en inre skam som har skapats. Jag mår som bäst när jag får luckra upp mitt djup. Dela med mig av mina pusselbitar hos mig.

När man pratar om adhd så är nästan det första folk tänker på – uppmärksamhet. Ni vet den busiga killen i klassen. Han som aldrig kunde sitta still. Han som pratade oavbrutet, att läraren fick skrika sig hes mot terminens slut. Han som kastade sudd på tjejerna i klassen. Han som smockade till killarna i klassen. Det är möjligt att han skulle kunna ha adhd. Men, sen minns vi ju också tjejen som satt tyst, längst bak i klassrummet, och målade. Eller skrev texter i sitt mattehäfte, ja lite andra texter en matematiska problemlösningar. Dikter om livet, kanske epos, vad vet jag. Hon som alla tyckte var väldigt konstigt. Klädde sig lite annorlunda. Hade svårt att vara social. Var hon social, tittade folk mest snett på henne, och viskade bakom hennes rygg. Det är inte många idag som säger ”Ja, men jag minns henne. Jag tror hon måste haft adhd, för hon var ju väldigt egen.” Eller hur? Jag har inte hört någon säga så om en tjej från den forna tiden. Bara killar. Därför att dom syns, och dom hörs. Men tjejerna stannar kvar i det dolda. Det är så lätt att dölja sitt inre jag, bara för att skydda ytan så mycket som möjligt. Men det blir svårt i längden. Så svårt att det spricker. Och med adhd, så är det i princip omöjligt, för mig, att dölja mitt inre. Jag kan helt enkelt inte göra det. Jag mår så fruktansvärt dåligt då.

Jag måste prata. Jag måste röra mig. Jag måste vika ut mig mentalt. Om så det bara är till en främling. Jag måste alltid ventilera mina känslor, dagligen. Det är genom musik, sjunga, lyssna på musik, skriva litterära texter i olika former, måla, röra mig ute i naturen, träna på gym i veckorna. Det jag har minst behov av att göra, det är att socialisera varje dag. Och det uppfattas som väldigt konstigt har jag märkt. Varför uppfattas det så? Det är ju inte så att jag dag ut, och dag in, år efter år lever som en eremit. Jag känner bara att jag så ofta jag kan, vill välja mina sociala stunder. Om jag mår bra av att vara själv ibland, varför ser andra det som något negativt? Bara för att man ska följa normen? Det är inte normalt? För mig är det ju normalt.Vi människor är så fantastiskt duktiga på att direkt vi får information till hjärnan, dra en väldigt snabb slutsats. Detta gäller alla. Vi med adhd gör det lite för snabbt, lite för ofta, utan att tänka efter före. Men alla människor, med eller utan diagnos, har en förmåga att döma information väldigt fort.

Till exempel när det rör frågor om suicidal, depressioner, ångest eller diagnoser. Det är obehagligt för många, att ta in någon djupare information kring de ämnena. Det är tråkigt att det är så. En stjälpande rädsla. Men många har också svårt att prata om det, på grund av skammen som vilar över de berörda ämnena.

Jag vill bryta det. Det ska inte vara någon skam med psykiska svårigheter. Psykiska symptom, diagnoser och allt därtill är ett sådant oerhört stort område. Det måste få ta en större plats i folks medvetande, att det inte är en skam. Både i berörda personer, personer i ens omgivning, samt personer i samhället.

Döm inte hunden …

… efter håren. Ja, så brukar det låta. Och det är vad detta inlägget kommer handla om. Fast inte om en hund. Utan om mig. Pretentiöst eller ej, here we go.

Det är aldrig lätt att gå in på djupet hos sig själv. Att blotta sitt inre. Inte ens för personer i sin närhet, eller vänner och bekanta. Många tycker att det är en pärs, andra att det inte alls är märkvärdigt. Det kan kännas som en befrielse att bara lätta sitt hjärta lite grann. Ibland kanske till och med för en främling. Ryggsäckarna vi bär runt på i vår vardag genom livet, fylls på med individuella historier, olika möten, upplevelser och situationer man hamnar i. Det finns ett djup i allas ryggsäckar. Vi har olika behov av att öppna våra ryggsäckar inför varandra. En del vill att alla ska kunna se ner i ens ryggsäck, för att få en ökad förståelse. Andra sluter sin ryggsäck och går vidare i sina liv. Men för mig, har jag nått olika punkter i livet, där jag faktiskt vill ventilera min ryggsäck. För att Ni ska förstå Mig. För att jag ska kunna växa i mig själv, gå vidare, fylla min roll i samhället, behöver jag er hjälp genom förståelse. Det blir en hjälp för mig, när andra förstår mina styrkor och mina svagheter. Helheten, förståelsen av vem jag är. Jag ska göra en djupdykning hos mig själv, som ni kommer få ta del av. Kan jag dessutom hjälpa andra, genom min berättelse och mina erfarenheter, är det helt fantastiskt!

 Jag ser det Du ser 

Jag hör det Du hör

Jag känner den lukt Du känner

Jag känner smaken Du känner

Men jag känner inte det Du känner.

PhotoGrid_1443082637118

Jag känner mer. Alltid. Allting blir dubbelt så starkt för mig, utan att jag kan hjälpa det. Alla känslor blir kraftigare. Explosivare. Mer emotionella. Energin du får ut genom din kropp, får jag ut mer. Mer kraftfullt. Mer energiskt. Större rörelser. När du finner något roligt, kan samma sak vara hysteriskt kul för mig. Okontrollerat skratt. Allting är mycket mer hos mig. Vilket har varit otroligt jobbigt i alla år, både för andra, men också för mig själv.

I mitt huvud är det alltid gasen i botten. När du tänker sakligt och rationellt, kan det har passerat 500 000 tankar i mitt huvud, i en hastighet som sedan länge spräckt hastighetsgränsen. Jag kan inte hjälpa det. Bara försöka hantera och kontrollera det. Det är ett vardagsjobb för mig att bara få ordning på mitt hjärnsystem. Det som kanske är en självklarhet för dig – är det inte för mig. Mycket av den energin jag har varje dag, går åt till att få struktur i huvudet. Tankar som måste bearbetas varje dag, sorteras och kastas. Varje dag är jag min egen instruktör, för att underlätta för min hjärna.

En och annan, kanske många, vad vet jag, har under årens lopp upplevt mig som korkad, svagt begåvad eller bara väldigt, väldigt udda och konstig. För att klargöra vissa saker, jag vet om att jag inte är svagt begåvad. Jag är smart, rapp i tungan, har i princip alltid svar på tal, och en bred allmänbildning (eftersom jag är en svamp när det kommer till kunskap, och suger i mig allt jag kommer åt). Men det är inte en bred allmänbildning som lärdes in under skoltiden. Nej, det är kunskap som har hunnit ifatt på senare år. Kunskap som inte hängde med mig och min hjärna tidigare. Olika sorters kunskaper och hjärnan var inte riktigt i symbios med varandra under bland annat skoltiden. När kunskapen inte kunde hänga med hjärnans hastighet, blev jag istället förtvivlad, arg och frustrerad. Jag kunde inte ta in kunskapen som lärdes ut. En starkt introvert känsla slog till – och tog över.

Större delen av min skoltid, från 6 års ålder till 16 års ålder, ansågs jag nog som en väldigt introvert elev, kunskapsmässigt. Som i sin tur upplevdes som svagt begåvad. Icke intelligent. Korkad. Klassens lilla Dumbo. Det var alltid en pärs att gå till skolan, för jag kunde inte samla ihop den kunskapen som andra lärde in. Det var ständigt ett svart hål för mig under lektionerna. Lärarens mun gick upp och ner, åt vänster och höger, men orden som kom ur munnen var för mig helt obegripliga. Det blev grötigt i min hjärna. Frustrationen över verka korkad, att inte kunna hänga med i alla ämnen som mina klasskompisar, var fruktansvärd. Jag ville ju så gärna förstå och bli förstådd!! Fast intelligent, det var jag i skolan. För någonstans klarade jag ändå av skolan. Jag fixade alla betyg, inte topp i alla ämnen, men klart godkänd. Trots stor turbulens genom åren socialt, vantrivsel i skolan och annat som påverkade min redan svåra situation – att hantera mig själv. Jobba med mitt hjärnsystem och hänga med i dess svängar.

Det har funnits en anledning till att jag vid 17 års ålder fastnade framför ”Vem vet mest”, ”På Spåret” och ”Antikrundan” istället för att vara ute och träffa vänner, festa och socialisera. Jag kände ett mycket större behov av att växa ikapp med mig själv. Och det känner jag till stor del fortfarande. Att växa ikapp med vad jag faktiskt kan, vad jag vill lära mig kunskapsmässigt. Att kunna ta tillvara på min intelligens på bästa sätt. Att jag skall få möjligheten att hitta min rätta plats. Där jag känner mig trygg, och andra kan förstå mig på ett bra sätt. Ett sätt som jag delar med mig av, för att undvika en feltolkning av mig. Undvika att folk dömer mig innan man lärt känna mig. Innan jag fått möjligheten att vara mentalt naken. Det är inget högmodstänk, utan mer att jag vill komma mig själv nära. Det är inte heller ett tankesätt grundat av narcissism. Jag vill helt enkelt bara sträva efter punkter i livet, där jag känner att jag är tillfreds med vem jag är.

Under hela mitt liv har jag levt med ständig återkommande ångest. Ibland har den varit påtaglig dagligen, ibland kan det gå dagar, eller veckor, innan den smyger sig på igen. Det förstnämnda är dock det vanligaste. Jag är aldrig fri. Jag kommer aldrig bli riktigt fri från den. Den kommer alltid att vara med mig, och det har blivit en träningssak för mig, att hantera den kognitivt. Det är också, bland annat ångesten, som orsakade mina två djupa depressioner.

PhotoGrid_1389527358593

Väldigt mycket hysch hysch över depressioner. Det vilar något skamligt över att ha depressioner, vara deprimerad och framförallt – att prata om det. Att våga prata om det. Varför? Gör det mig knäpp? Ses jag som en psykfall bara för jag haft depressioner? Eller varför är det så tabu? Varför infinner sig skammen? Väldigt många gånger när jag berättat att jag haft problem med djupa depressioner, möts jag av en tystnad. Folk i allmänhet, vet inte riktigt hur man ska hantera situationen som uppstår. Ofta blir det en pinsam långdragen tystnad. Jag brukar nästan alltid få tillägga, för att undvika denna tystnaden ”jag mår bra just nu, och är glad över att kunnat hantera det”.

 

Då kommer nästa frågeställning – hur hanterade du det? Vilka mediciner fick du? Inga. Jag har aldrig haft mediciner för mitt psykiska mående. De enda medicinerna jag haft, förutom paracetamol och dylikt, är krampnedsättande tabletter för magen, och mot gasbildning i magen, då jag led av tarmsyndromet IBS från 12 års ålder, fram till 18 års ålder. Också detta är tabubelagt och skamligt att prata om. Jag hanterade mina depressioner med hjälp av samtalsterapi, stöd från familj, vänner som fanns där jag kunde prata med. Men nyckelpersonen i det hela – var jag själv. Jag var min stora hjälp. Varför det då? Jo, jag hade bestämt mig för att jag SKA bli bra. Jag SKA klara av det. Det var svårt att se ljuset i den mörka tunneln. Där ett avslutat liv i den ena vågskålen, och en sju jäkla kämparanda i den andra vågskålen. Men det går jag inte in på djupare just nu. Kort sagt – viljan av att lyckas må bra, var min medicinering.

Jag tror inte på Mitt liv, om det är klätt i en dräkt av osäkerhet, för att skydda mitt inre djup. Det är tufft och tungt en stund att ventilera sitt inre – men en befriande känsla på sikt. Jag säger inte att alla ska göra det för att må bra, men mitt liv ska aldrig mer få styras av rädsla. Rädslor skall alltid bearbetas.

 

Tack för att du läst min korta text.. Om du kommit hit ner, förstår du att det finns en hake i mitt liv, Den heter ADHD. Den är min bästa och värsta vän. Men den är alltid där för mig, med mig, och finns där för mig i vått och torrt – vare sig jag vill det eller ej. Det älskar jag! Jag är inte min diagnos, men den följer mig i det jag säger, gör eller uttrycker. Det måste jag hantera på bästa sätt.

Tack igen för att du väljer att ta del av mina tankar! :) Kramar/C

 

Någonting är fel …

2014-05-17 00.47.06

… Men du vet inte vad. Ingen vet vad som är fel. Men någonting är fel. Du lever ditt liv, men ingenting fungerar som det ska. I skolan blir du klassens clown, klassens lilla narr. Du betraktas som udda, konstig, svagt begåvad med mera.

Ingen ser dig, men alla hör dig. Ingen hör dig, men alla ser dig.

Ditt inre. Jag pratar om ditt inre. Ingen förstår. De hör dig, därför att du pratar – din röst hörs, men de ser dig inte därför att du inte bjudit in någon till ditt inre. Måste du bjuda in folk till ditt inre då? Nej, men det kan underlätta i vissa situationer. Du syns klart och tydligt, men din röst och dina ord blir aldrig bekräftade. Du kanske pratar för mycket. Det du säger blir en enda sörja för andra, och ingen lyssnar på dig längre, det du har att säga just nu. Måste du vara tyst då? Nej, men ibland är tystnaden det talande språket, det effektiva som gör att du både syns och hörs. Du blir bekräftad.

En del människor, ogillar folk som syns – fast de aldrig visar upp sig. En del människor, ogillar folk som hörs, fast de aldrig öppnar munnen. Deras existens är mer talande än både de verbala och de fysiska egenskaperna. De syns, de hörs, utan att de behöver göra någonting. Det är så de är skapta, och det är ingenting de kan göra någonting åt. 

Det är en inre kamp, att försöka bli förstådd. Under alla dessa år, kämpa med att finna sin plats i samhället, men möts av ett ständigt motstånd inifrån sig själv. Du är din egen handbroms i livet, men du ser inte det. Du förstår inte det. Därför är tydligheten, förståelsen och respekten extra viktigt för dig. Tydligheten du visar, förståelsen och respekten du ska få. Att bli förstådd gör allting så mycket lättare. 

To be continued …